Minskad mödradödlighet men än är vi inte i mål

I veckan kom rapporten att antalet kvinnor som dör i barnsäng har halverats på 20 år. Mellan 1990 och 2010 sjönk mödradödligheten från över 543.000 per år till 287.000, en nedgång med 47 procent, förklarar UNFPA i rapporten. En väldigt positiv nyhet men nedslående nog dör fortfarande nästan 800 kvinnor om dagen i samband med förlossningar, enligt rapporten. Varannan minut dör det en kvinna i världen minut till följd av graviditeter. Nittionio procent av dessa dödsfall inträffar i utvecklingsländer där länderna i Afrika söder om Sahara är värst drabbade.

Vad som är ännu mer dystert i det hela är att många av dessa dödsfall skulle kunna förhindrats genom relativt enkla medel. Bland annat saknar 215 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel. Tyvärr ger det signaler om att arbete med att öka kvinnors makt över sina egen kropp inte prioriteras tillräckligt högt globalt. Trots detta är det hoppfullt att utvecklingen ändå går åt rätt håll. Det återstår att avgöra hur långt arbetet når till 2015 då de så kallade millennieutvecklingsmålen ska vara uppnådda då mödradödligheten ska ha minskat med 75 procent. Man kan ändå inte känna sig nöjd ens om det målet uppfylls men det ger ändå hopp om ökat självbestämmande för kvinnor.

/Agnes (ordförande PeaceWorks Empowerment)

Verklig kraftsamling mot våld i nära relationer?

En tredjedel av världens alla kvinnor utsetts någon gång under sin livstid för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld. År 2010 polisanmäldes, enligt en rapport från Brå, 16 900 sexualbrott i Sverige, vilket inkluderar bland annat sexuellt ofredande, sexuellt tvång eller våldtäkt. Hälften av brotten klassas som sexuellt ofredande eller blottning. Våldtäkt och försök till våldtäkt står för nära 40 procent av alla anmälda sexualbrott i Sverige.

Under de senaste tio åren har antalet anmälda sexualbrott i Sverige ökat konstant och polisanmälningarna för våldtäkt har mer än fördubblats. Det har säkerligen förklaringar i både en kombination av en ökning av den faktiska brottsligheten samtidigt som benägenheten att anmäla dessa brott ökar. En stor del av ökningen har skett efter 2005, då den nya sexualbrottslagstiftningen trädde i kraft som innebär att en del gärningar, som tidigare klassades som sexuellt utnyttjande nu rubriceras som våldtäkt.

Enligt WHO utgör mäns våld mot kvinnor ett allvarligt hot mot kvinnans hälsa och säkerhet. Förutom direkta fysiska skador kan det ge upphov till psykiskt lidande såsom posttraumatiskt stressyndrom. Könsrelaterat våld hindrar även utsatta kvinnor, män, flickor och pojkar från att delta i utvecklingen och försvårar tillträde till utbildning och arbete. Det finns studier som visar på att för en fattig familj kan förekomsten av könsrelaterat våld minska den månatliga inkomsten med så mycket som 25 till 30 procent.

När regeringen i veckan visade på en kraftsamling mot våld i nära relationer genom att utse förra länspolismästaren, Carin Götblad, till nationell samordnare för våld i nära relationer, visade det på en positiv signal om hur viktig frågan är på nationell nivå. Samtidigt finns det en fara med att frågan hamnar på en alltför övergripande nivå och inte når ner på djupet där problemen uppstår.

Bland annat slår FN fast att mäns våld mot kvinnor har i hög grad sin grund i den maktbalans som finns mellan könen i ett samhälle. Samhället utgör både en grund till problemet och blir även hårt drabbat av våldet. Utan tvekan är kampen för kvinnors rättigheter en av de absolut viktigaste frågorna på världens dagordning. Det är därför av stor vikt att se brett på frågan och inte se det som ett särintresse eller enbart en ”kvinnofråga”, utan en global utvecklings- och säkerhetsfråga. Om frågan kring våld i nära relationer ska få kraft på allvar måste arbete ske på flera fronter samlat och då räcker det inte att arbeta på en alltför övergripande nivå, utan att gå till den verkliga problematiken och försöka påverka maktbalansen i samhället till att bli så jämlik som möjligt.

/Agnes (Ordförande PeaceWorks Empowerment)

Jämställdhet – den lägst hängande frukten för ekonomisk utveckling?

Det råder ingen tvekan om att jämställdhet är fundamentalt för mänskliga rättigheter och social rättvisa. Det har också länge varit känt att jämställdhet även bidrar till fattigdomsbekämpning. Många studier visar att maktstukturer som bygger på könstillhörighet och sociala normer låser fast både kvinnor och män i positioner som hindrar deras produktivitet och förmåga att välja hur de vill leva sina liv. Både kvinnor och män missgynnas av ojämlika strukturer men kvinnor utgör majoriteten av de mest missgynnade grupperna sett ur ett globalt perspektiv. Den absolut viktigaste faktorn som bidrar till jämlikhet mellan kvinnor och män är kvinnors ekonomiska självbestämmande och är därmed en förutsättning för hållbar fattigdomsbekämpning och utveckling.

Ett av de största hindren för kvinnors ekonomiska självbestämmande är samhällets beroende av kvinnors obetalda arbetskraft, både i hemmet och på marknaden såsom inom jordbrukssektorn. I synnerhet i låginkomstländer är flickor och kvinnor ansvariga för en oproportionerligt stor andel obetalt eller underbetalt arbete som ofta är riskfyllda och sliter hårt på kroppen. Många samhällen räknar helt sonika med kvinnors obetalda arbetskraft för den nödvändiga omvårdnaden av dess medborgare. Detta leder in kvinnor i ”tidsfattigdom”, vilket hindrar dem från möjligheten att kunna ta formella och betalda arbeten. Detta i sin tur resulterar i ökad fattigdom och minskad möjlighet till självbestämmande.

För en tid sedan när Världsbanken släppte sin World Development Report för 2012 som slog fast att jämställdhet inte bara är ett mål i sig utan att det också är en drivkraft för ekonomisk tillväxt, fick det fart på politiker och beslutsfattare. Nu kunde politiker som vanligtvis inte brukar ägna mycket tid åt att prata om kvinnors rättigheter förstå vikten av att även satsa på jämställdhet om det i sin tur kan generera ekonomisk tillväxt, något som politiker tacksamt tog till sig i de ekonomiska krisernas avlösande av varnadra. Politiker som Anders Borg började i det sammanhanget att prata om att satsningar på jämställdhet kan betraktas som den ”lägst hängande frukten” för ekonomisk tillväxt, dvs åtgärder som är ”lätta att genomföra men ändå har effekt”.

Det är positivt att allt fler nu börjar lyfta in jämställdhetsfrågor i flera sammanhang för att ge mer tryck i frågorna. Det gäller bara att den lägst hängande frukten inte blir fallfrukt, utan att samhället breder väg för att ge förutsättningar till att plocka den mogna frukten medan den ännu växer. Genom att möjliggöra för kvinnor att avsätta tid till inkomstgenererande arbete och att samtidigt ge kvinnorna tillträde till betalda arbeten på lika villkor, kan kvinnor bidra till ekonomisk utveckling samtidigt som de ges möjlighet till personlig utveckling och ökat självbestämmande, vilket leder till ytterligare utveckling. Lägst hängande frukt, javisst, men det viktigaste är ändå att de frukter som finns ges samma goda förutsättningar för att växa. Det gör det möjligt för samhället att tillvara på alla individers kapacitet fullt ut och individen ges samtidigt förutsättningar till utveckling och självbestämmande. Att arbeta för att öka jämställdhet är värd att satsa på oavsett om det är den lägst växande frukten eller inte för att uppnå ett blomstrande samhälle där alla är lika värda.

/Agnes (ordförande PeaceWorks Empowerment)

Tvångssterilisering och rätten till sin egen kropp

Man inser att det är en bit kvar till allas rätt till självbestämmande, och inte minst rätten till att själva bestämma över sin kropp, när man läser dagens DN. Tiotusentals kvinnor i Uzbekistan har tvångssteriliserats utan att veta om det, många i samband med kejsarsnitt. Det uppges finnas en kvot för läkarna att följa, en av dem anger att hans uppgift är att göra fyra kvinnor per månad sterila. Extra tragiskt i sammanhanget är att en stor familj och många barn är ett tecken på att vara lyckad i Uzbekistan. En källa med insyn i regeringen uppger att steriliseringen är en del av planen för att hålla befolkningstillväxten nere. Även BBC har berättat om detta.

Uzbekistan är ett land där presidenten Islam Karimov har styrt med järnhand sedan 1991. Landet har i flera sammanhang kritiserats för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, bland annat i samband med tvångsarbetet på landets bomullsfält, som många gånger utförs av barn.

Tvångssteriliseringarna är något som ensidigt slår mot en grupp i samhället, kvinnor, och särskilt unga sådana eftersom det är de som väntas föda fler barn. Att inte ha rätten till sin kropp är något fruktansvärt och tvångssteriliseringarna är något som måste uppmärksammas mer och stoppas.

/Helena

Grattis på internationella kvinnodagen!

De senaste 25 åren har kvinnors livssituation världen över förbättrats. Stora framsteg har gjorts när det gäller utbildning, rättigheter, hälsa och tillgång till arbete. Samtidigt är förutsättningarna för kvinnor och män alltjämt mycket olika. Kvinnor har sämre utsikter att överleva vuxen ålder än män i många låg- och medelinkomstländer än sina medsystrar i rikare länder och tusentals flickor blir aldrig ens födda på grund av att de är just flickor och inte pojkar. Dödstalen bland unga flickor är numera ökande i Afrika söder om Sahara, speciellt i de länder som har slagits hårdast av HIV/Aids-epedimin. Trots många framsteg i möjligheterna till utbildning i många av de fattigaste länderna är andelen flickor i grundutbildningar mycket lägre än pojkar. Kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning i den informella och obetalda sektorn och tenderar att odla på mindre ytor och odlar oftare mindre lönsamma grödor än män. Kvinnliga entreprenörer verkar i mindre företag och i mindre lönsamma sektorer än män, vilket gör att de överallt tenderar att tjäna mindre än män. I många länder har kvinnor – ofta de fattigaste – mindre inflytande över beslut och mindre kontroll över fördelningen av resurser i sina hushåll. I de flesta länder deltar även kvinnor mer sällan i politiken än män och är underrepresenterade i övriga ledande poster.

Det är med andra ord många hinder som måste röjas för att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män har världen över. Samtidigt utgör även dessa hinder tillsammans utvecklingsproblem i sig genom att det håller länderna kvar i fattigdom. Årets Världsbankensrapport The World Development Report 2012: Gender Equality and Development visar tydligt att ökad jämställdhet påskyndar ländernas utveckling. I rapporten visar man på det klara sambandet mellan jämställdhet och ekonomisk utveckling. Bland annat visar man på att den låga sysselsättningen bland halva jordens befolkning – kvinnorna – gör att många länder går miste om tillväxtmöjligheter samtidigt som kvinnor går miste om möjligheter till självförverkligande och makt över sina liv. Dessa slutsatser är inte nya, det säger sig ju självt att om halva jordens befolkning inte har samma möjligheter till sysselsättning, blir konsekvensen att många länder stannar kvar i fattigdom. I en tid när finanskriser avlöser varandra och där ett av de största utmaningarna som många länder har är att skapa sysselsättning, blir det ännu tydligare hur viktigt det är att kvinnor ges möjlighet till lika rättigheter till utbildning, arbete och inflytande som män. Därför måste kvinnor alltmer ges plats och få alltmer inflytande i olika delar av samhället, det är inte bara smart ur en ekonomisk synvinkel, det är en nödvändighet för världens utveckling!

”Women of the World Take Over, Otherwise the World Will Come to an End, Beacuse If We Don’t, the World Will Come to an End and It Won’t Take Long”

//Agnes (Ordförande PeaceWorks Empowerment)

Att bryta tystnaden!

”It has probably become more dangerous to be a woman than a soldier in armed conflicts”, är ett citat från en soldat i Demokratiska Republiken Kongo som inleder Marika Griehsels dokumentärfilm om Margot Wallströms jobb som FN:s första särskilda sändebud mot sexuellt våld i krig och konflikt. Tragiskt nog är detta citat väldigt talande. Under kriget i Liberia våldtogs 2/3 av den kvinnliga befolkningen – TVÅ TREDJEDELAR! Under kriget i Bosnien spärrades mellan 20 000-50 000 kvinnor in i speciella våldtäktsläger och i DR Kongo har hittills 5 miljoner kvinnor våldtagits under konflikten. Hur länge ska detta krigsvapen kunna pågå och hur många tusentals och miljontals människoliv ska få offras innan något stoppar detta brutala vapen? Den frågan är vi fler som ställer oss men som det talas ganska tyst om. Nu öppnas det äntligen ett litet fönster till förändring! I årets FN-rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld som presenteras för säkerhetsrådet finns en lista med de mest eftersökta förövarna. Kanske är detta bara en droppe i havet för att få ett slut på det könsrelaterade våldet i väpnade konflikter men kanske kan detta bidra till en minskning av våldtäkt som vapen, det återstår att se…

Samtidigt pågår även våldtäkt och annat våld i många kvinnors vardag världen över. En av tre kvinnor världen över utsätts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld under sin livstid visar projektet ”Dödsorsak: kvinna”. I en rapport från Världsbanken dras den hemska slutsatsen att fler kvinnor dör varje år till följd av könsrelaterat våld än i cancer. Därför är det anmärkningsvärt att dessa frågor inte lyfts upp mer i den dagliga debatten.

”Dödsorsak Kvinna” är en unik och omfattande journalistisk granskning av våld mot kvinnor från tio länder i olika delar av världen. I varje land skildras kvinnor som överlevt våldet och de som arbetar för förändring. Med hjälp av anhöriga kan också döda kvinnors historia berättas.
Exempel från olika delar av världen illustrerar också att detta är ett globalt
fenomen och att man inte ska skuldbelägga vissa länder. Det gör det ännu mer viktigt att lyfta upp frågor om könsrelaterat våld i alla länder, i alla kretsar och alla situationer för att få ett slut på detta hemska och brutala maktmedel. En nyckel till förändring som detta projekt kommit fram till är att uppmärksamma dessa frågor, speciellt i media. Frågor som inte nämns i tidningen tycks inte existera och existerar inte problemet behövs ingen lösning (!) Därför efterlyser vi mer diskussion om dessa frågor och därmed bryter tystnaden!

/Agnes (Ordförande PeaceWorks Empowerment)

Rättvisan rättvis för vissa men orättvis för andra?

Vem är offer och vad har vi för en bild av ett offer? Måste en kvinna vara ett helgon för att få upprättelse efter en våldtäkt? Frågan som borde ha ett självklart svar ställer sig den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichi i en artikel i samband med att våldtäktsåtalet mot Dominique Strauss-Kahn lades ner och sätter därmed fingret på en springande fråga i vårt samhälle där människors liv blir utblottade innan en nyhet ens hunnit bli bekräftad. Medias och senare även rättsväsendets bild av Nafissatu Diallo var att hon var en lögnerska som kom med falska anklagelser. Vad grundades detta? Jo, åklagarna kunde peka på att hon ljugit om sin skattedeklaration och sin pojkväns affärer. Vad är detta för logik? Om man blivit rånad på pengar är det ingen som börjar fråga om man tidigare blivit rånad på pengar och hur ens ekonomiska situation ser ut i övrigt, då är det endast fakta i målet som är det viktiga. Våldtäkt är det enda brott där kravet på offret är betydligt högre än på den påstådda förövaren. Hela Diallos person skärskådades och man pekade på att hon klädde sig billigt med en billig ansiktsblekning. Därtill hennes yviga gester och melodramatiska uttryck, något som inte passar sig för ett offer, enligt de som studerade henne. Istället kan hennes uttryck vittna om hennes desperation där just yviga gester och uttryck vittnar om sanning snarare än lögn. Allt detta lades till hennes nackdel istället för att se den kvinna hon är som i desperation försöker få upprättelse och äntligen komma till tals mot en orättvisa. Det är sorgligt att behöva konstatera det men en färgad, outbildad, fattig kvinna kan inte vinna över den Store vita mannen. Därför är det viktigt att vända på begreppen med vad vi menar med offer och vilka krav vi ställer på offer och om vi gör skillnad kvinnor och män, mellan hög- och lågutbildade. Måste man passa in i en mall för att man ska komma rättvisan till del? Kan man i ett demokratiskt samhälle döma människor utifrån hur de passar in i en mall (och då menar jag inte bara i rättssalen)?

/Agnes, Ordförande PeaceWorks Empowerment